Varför är det så jobbigt och tråkigt att vara ensam? Varför har inte alla någon att umgås med? Speciellt nu till högtider som påsk, jul m.m.
Om jag fick önska mig en sak så är det att jag skulle ha någon att umgås med. Kunna gå ut och käka pizza, gå på ett fik, prata skit, fira högtider tillsammans. Varför är jag så ensam. Är det något fel på mig?
Jag vet att detta som jag säger nu är fel, men jag säger det ändå.
Varför har "till och med" handikappade vänner att umgås med?
Visst det finns ju folk som är handikappade men som är helt klara i huvudet. Men jag som är helt normal över allt och ändå inte har någon RIKTIG kompis att umgås med.
Man har väl en och annan kompis, men dem är ju inte särskilt schyssta. Om man säger en hemlighet så skvallrar dem för någon annan, och det kallar inte jag en RIKTIG vän. Jag vill ha en RIKTIG vän! Som jag kan dela mina känslor med utan att någon ska skratta, kommentera en jävla massa och ja, ni vet ju själva, ni som inte heller har så många kompisar.

Och för er personer som är "POPULÄRA", hur känns det för er när ni ser någon som inte har en enda människa att umgås med?
Visst, ni skiter väl bara i dem eller rycker på axlarna. Men det är fel!
Ni kan väl gå fram och prata, säga hej eller det räcker att ni bara LER!!!
Om ni kaxiga där ute nu vet vad det är! Om ni inte vet det så är det ju något fel på er också!
I alla fall i mina ögon.

Nu är inte jag en sådan person som blir mobbad, eller inte har en enda vän. Jag har vänner, men inga jag kan lita på till 100% om man säger så. Ibland kan dem vara jätte snälla mot mig och ibland kan dem vara värsta rävarna. Alla ni där ute i Sverige och Världen. Jag säger er en sak.
DELA MED ER TILL ANDRA!


//Tack